Nu skall jag berätta för er om en liten hund som inte är riktigt lik någon annan. Hon heter Shiva och är 7 månader. Hon kom till mig för fyra månader sedan. Hon föddes i Ungern och jag fick tag i henne efter idogt letande på nätet efter just en minibullterrier.
Det som bl.a gör henne till en speciell hund är hennes passionerade förhållande till tekniken! Dömm om min förvåning då hon hoppade enda upp på diskbänken när jag använde elvispen för första gången!? Trots att hon var en så liten hund. Hon blev som besatt, och det gick inte att få stopp på henne. Nästa kärleksförhållande hon gav sig hän åt var dammsugaren. Hon vet inte till sig av lycka då den lyftes ur sitt skåp. När den inte är igång så ligger hon och åmar sig och viftar på svansen åt den, är den igång är lyckan fullständig. Varj...e dag som har gått så blöder hon på minst ett ställe, gärna flera, eftersom hon springer så fort och offrar sig så totalt att klorna går av!
Men igår hände nog det värsta. Hon lekte med ett rep som sitter fast i ett träd. Och när hon kom in blödde hon ymnigt runt nosen...Och jag upptäckte att en av hennes nya tänder stod rakt fram som ett horn inuti munnen. Tandköttet på sidorna av tanden hade som knäckts av. I morse hade dock tanden hittat tillbaka in i munnen igen. Ett veterinärbesök planeras när vi kommer tillbaka till civilisationen.
När jag fick henne så hade hon en fraktur på svansspetsen. Jag är inte förvånad.
Nu går vi på kurs på Hundudden på tisdagar. Första gången uppförde hon sig så autistiskt att jag trodde det skulle vara omöjligt att få någon kontakt med henne när det var så mycket störningar runt om, men andra gången hade vi legat i hårdträning! Och Shiva kunde bevisa att en liten hund med förmodligen väldigt många diagnoser, inte alls är ett hopplöst fall!