Jag mamma och Stina har varit och arbetat i skärgården i tio dagar. Det tycker jag är toppen! Där finns även Gaia, en schäferkorsning som jag älskar! Här brottas vi allihopa på bästa mattan.
Jag brukar ligga där och sola också, väldans mysigt. Men rätt som det var packade mamma in oss i bilen och det bar iväg mot staden.
Jag kände på mig att det var något skumt på gång.
Vi hann knappt hem och vila förrän mamma tog mig och åkte iväg en bit bort. Dömm om min förvåning! När jag klev ur bilen möttes jag av ett tjogtal hundar av alla de märkligaste raser!
Jag blev skogstokig av lycka!
Först fick vi gå in i ett hus och visa upp våra papper på att vi var vaccinerade. Sedn fick vi gå ut på den stora planen och stå i en stor ring. Jag trodde jag hamnat i himmelriket!
Så sade tränaren till oss att vi skulle mingla. Det innebar att gå runt hit och dit runt alla hundar med kort koppel. Herregud vad jag drog och studsade åt alla håll! Men mamma var duktig och lydig och följde snällt med mig i kopplet. Lyckan var fullständig!
Efter minglet skulle vi stå i ring igen. Därefter zicksacka mellan varandra. Jag var mest lydig då vi gick förbi en chihuahua då jag finner dom små djuren lite respektingivande. Annars for jag mest hit och dit som en liten apa. Men mamma var lydig och duktig.
Så fick vi träna inkallning! Helt plötsligt hade jag glömt bort vad sitt betyder. Men mamma är tålmodig, så till slut förstod jag. Sedan sprang jag faktiskt till mamma som stod med den kokta skinkan i högsta hugget.
Precis som om det skulle vara någon konst?
Efter en stunds träning ute i den kalla marskvällen gick vi in och hade teori. Varje hund och deras människa fick presentera sig och hunden, samt berätta lite om rasen. Jag låg på golvet mellan en vattenhund och en springerspaniel. Helt idiotiskt! För hade vi fått leka hade det varit mycket roligare!
Så berättade mamma till slut om sig och mig.
Hon berättade att hon en gång var en brukshundmänniska, men att hon nu för tiden bestämt sig att ha mig och att jag själv anser mig vara det mest oemotståndliga som går i ett par hundtassar.
Jamen, så är det ju bara!
Tränaren hade läst på lite om rasen. Han påstod att jag skulle vara svår att dressera. Men matte sa att hon och jag skall överbevisa honom. Och att jag bara är lite smått autistisk, ibland.
På lördag skall matte ta med mig till en hundutställning. Det blir skoj. Och om dom nu skulle ha negativa åsikter om mig, så bryr sig jag och matte inte ett skvatt.
För man är den man är liksom,
på återhörande
eder något autistiska
men trogna
Shiva
