Nu har min mamma bestämt att jag skall bli en brukshund.

Jag mamma och Stina har varit och arbetat i skärgården i tio dagar. Det tycker jag är toppen! Där finns även Gaia, en schäferkorsning som jag älskar! Här brottas vi allihopa på bästa mattan.

Jag brukar ligga där och sola också, väldans mysigt. Men rätt som det var packade mamma in oss i bilen och det bar iväg mot staden.

Jag kände på mig att det var något skumt på gång.

Vi hann knappt hem och vila förrän mamma tog mig och åkte iväg en bit bort. Dömm om min förvåning! När jag klev ur bilen möttes jag av ett tjogtal hundar av alla de märkligaste raser!
Jag blev skogstokig av lycka!
Först fick vi gå in i ett hus och visa upp våra papper på att vi var vaccinerade. Sedn fick vi gå ut på den stora planen och stå i en stor ring. Jag trodde jag hamnat i himmelriket!
Så sade tränaren till oss att vi skulle mingla. Det innebar att gå runt hit och dit runt alla hundar med kort koppel. Herregud vad jag drog och studsade åt alla håll! Men mamma var duktig och lydig och följde snällt med mig i kopplet. Lyckan var fullständig!

Efter minglet skulle vi stå i ring igen. Därefter zicksacka mellan varandra. Jag var mest lydig då vi gick förbi en chihuahua då jag finner dom små djuren lite respektingivande. Annars for jag mest hit och dit som en liten apa. Men mamma var lydig och duktig.

Så fick vi träna inkallning! Helt plötsligt hade jag glömt bort vad sitt betyder. Men mamma är tålmodig, så till slut förstod jag. Sedan sprang jag faktiskt till mamma som stod med den kokta skinkan i högsta hugget.

Precis som om det skulle vara någon konst?

Efter en stunds träning ute i den kalla marskvällen gick vi in och hade teori. Varje hund och deras människa fick presentera sig och hunden, samt berätta lite om rasen. Jag låg på golvet mellan en vattenhund och en springerspaniel. Helt idiotiskt! För hade vi fått leka hade det varit mycket roligare!

Så berättade mamma till slut om sig och mig.

Hon berättade att hon en gång var en brukshundmänniska, men att hon nu för tiden bestämt sig att ha mig och att jag själv anser mig vara det mest oemotståndliga som går i ett par hundtassar.

Jamen, så är det ju bara!

Tränaren hade läst på lite om rasen. Han påstod att jag skulle vara svår att dressera. Men matte sa att hon och jag skall överbevisa honom. Och att jag bara är lite smått autistisk, ibland.

På lördag skall matte ta med mig till en hundutställning. Det blir skoj. Och om dom nu skulle ha negativa åsikter om mig, så bryr sig jag och matte inte ett skvatt.

För man är den man är liksom,
på återhörande
eder något autistiska
men trogna

Shiva

 

Min mamma säger att Agria kommer ruinera sig på mig...

 

 

Igår kväll tog jag med mig min mamma på hundkursen igen. Om ni undrar vad det är på bilden så är det jag och Alvin (borderterrier). Vi brukar kramas. Min mamma tycker inte alls att vi ska kramas.

Nej jag skall lära mig passivitet säger hon. Förmodligen för att hon själv skall få lugn och ro.

Min mamma berättade vad jag gjort sen sist. Att jag rymde med en dagisgrupp, ätit upp en gullranka, fått smaka wasabi (av mammas elaka son). Men vem bryr sig?

Igår kväll skulle instruktören hålla i mig. Min mamma skulle smyga därifrån medan instruktören matade mig med köttbullar.

Hur dum tror dom att jag är egentligen? Jag såg ju själv att instruktören hade köttbullar kvar.
Och min mamma låg på golvet och fånade sig med skinka på andra sidan lektionssalen. Trodde mamma på allvar att jag tror att hon skall lämna mig någonsin?

Nej. Jag har absolut full koll på henne. Hon är väldigt lättdresserad, min mamma.

Och jag vet att hon inte skulle lämna mig där! Och om hon gjorde det skulle jag inte bry mig.

Vi fick göra en annan kul sak igår. Springa genom en tunnel. Instruktören höll mig på ena sidan, och mamma med skinkan på den andra. Som om det skulle vara något problem! Lite kul va det i alla fall.

På återhörande allas eder Shiva

Igår var en förfärlig dag. Matte körde mig i den lilla röda bilen till djurdoktorn. Sedan ledde hon in mig i ett rum och där blev jag dumpad!
Och nersövd! Sedan rotade dom runt bland mina tänder och bestämde ihop med matte att ingen tand ennu skulle plockas bort. Phuuu!

Matte hämtade inte mig förren på eftermiddagen då jag kände mig allvarligt bakfull och sur.

Idag var en deffinitivt bättre dag. Matte sade till mig och Stina att vi skulle få kompensation för gårdagen, så jag tog matte på en liten motionsrunda på Grimstafältet....

Vi gick och vi gick, i koppel bredvid varandra Stina jag och matte. När vi till slut kom ut på fältet knäppte matte loss oss.

Till saken hör den att jag lurat matte genom att vara fantastiskt lyhörd och duktig på kursen i tisdags.

Matte tränade inkallning några gånger, jag var sådär...idag då. Så plötsligt hörde jag något kul i skogen!
Så jag stack helt enkelt dit. Stina och matte stod kvar länge och väntade på mig där vi skilts åt. Dom diskuterade mig med en man och hans hund. Men jag var och förblev borta.

Matte såg otäcka bilder på mig och olyckor passera i huvudet...

Så började hon och Stina springa runt i djupsnön och ropa som galningar. Förstår inte varför dom skall oroa sig så. Helt plötsligt såg dom ju mig en bit bort. Fast faktum är att matte inte alls är lika rolig som tio dagisbarn som rullar snöbollar åt mig!

Jag ignorerade matte totalt. Under tiden hon pratade med dagisfröken och alla barnen passade jag på att bita i stavarna på en gammal man som var ute och skidade. Men då fick matte nog och gick dit och kopplade mig.

Jag lade nu märke till hur svettig och röd i ansiktet matte var.

Dagisfröken berättade att barnen rullat jättelika snöbollar och att jag kraschat dem. Det var mycket populärt sa hon!

Matte blir aldrig arg på mig. Det vet jag. Dessutom borde hon vara tacksam för motionen jag gav henne idag :)

<3 <3 <3

 

Nu skall jag berätta för er om en liten hund som inte är riktigt lik någon annan. Hon heter Shiva och är 7 månader. Hon kom till mig för fyra månader sedan. Hon föddes i Ungern och jag fick tag i henne efter idogt letande på nätet efter just en minibullterrier.
Det som bl.a gör henne till en speciell hund är hennes passionerade förhållande till tekniken! Dömm om min förvåning då hon hoppade enda upp på diskbänken när jag använde elvispen för första gången!? Trots att hon var en så liten hund. Hon blev som besatt, och det gick inte att få stopp på henne. Nästa kärleksförhållande hon gav sig hän åt var dammsugaren. Hon vet inte till sig av lycka då den lyftes ur sitt skåp. När den inte är igång så ligger hon och åmar sig och viftar på svansen åt den, är den igång är lyckan fullständig. Varj...e dag som har gått så blöder hon på minst ett ställe, gärna flera, eftersom hon springer så fort och offrar sig så totalt att klorna går av!
Men igår hände nog det värsta. Hon lekte med ett rep som sitter fast i ett träd. Och när hon kom in blödde hon ymnigt runt nosen...Och jag upptäckte att en av hennes nya tänder stod rakt fram som ett horn inuti munnen. Tandköttet på sidorna av tanden hade som knäckts av. I morse hade dock tanden hittat tillbaka in i munnen igen. Ett veterinärbesök planeras när vi kommer tillbaka till civilisationen.
När jag fick henne så hade hon en fraktur på svansspetsen. Jag är inte förvånad.
Nu går vi på kurs på Hundudden på tisdagar. Första gången uppförde hon sig så autistiskt att jag trodde det skulle vara omöjligt att få någon kontakt med henne när det var så mycket störningar runt om, men andra gången hade vi legat i hårdträning! Och Shiva kunde bevisa att en liten hund med förmodligen väldigt många diagnoser, inte alls är ett hopplöst fall!